Vätternrundan 2013

Våren 2013 ägnade jag (Christian) åt en misslyckad satsning mot Stockholm Marathon vilket går av stapeln bara två veckor innan Vätternrundan. Så med ett skadat knä så var jag istället mekaniker och groupie till Hanna vars berättelse om Vätternrundan 2013 kommer här!
Direkt efter målgång i Motala 2012 så var min första tanke av någon obegriplig anledning att det här kan jag ju göra igen. Och då ska det gå snabbare och vara bättre väder.

Så när chansen dök upp att köra med tjejlaget SubXX och i en grupp som satsade på en tid under 10 timmar tänkte jag “vafan, nu eller aldrig” och anmälde mig. Sen följde en vinter och vår av ovanligt hård och organiserad träning för att vara jag. Märkligt nog var det kul också, kroppen höll och det började kännas som att det här tidsmålet nog inte var så fjärran som det skulle ha känts ett år tidigare.
Stötte i olika träningssammanhang på flera personer av manligt kön som uttryckte viss misstro och tyckte det var ett (kanske för) stort steg att försöka förbättra min tidigare tid på 12:04 till sub10 i år. Jag muttrade inombords och roade mig sedan med att hänga av dem i uppförsbackarna. Men efter flera sådana kommentarer började jag tvivla lite på mig själv, kommer jag verkligen klara det här? Har jag tagit mig vatten över huvudet, kommer jag bonka i Hjo och tvingas äta lasagne i en timme innan jag kommer vidare?

05:16 den 15 juni stod vi i alla fall redo i startfållan, 29 korallfärgade tjejer. Sen var det bara att köra.
Det första jag märkte var att min dator inte fungerade. Den visade klockan men ingen hastighet… Helt otroligt, förra året funkade inte min trådlösa dator pga störningar från min likaledes trådlösa blodsockermätare – och därför hade jag bytt till trådbunden i år som hade funkat fint fram till kvällen innan! Men inte nu inte. Var mycket frustrerad men det var bara att gilla läget.

Det blåste stark motvind hela vägen ner till Jönköping och det tog inte lång stund innan de flesta var rejält trötta. 2 stopp om 5 minuter vardera var planerade, i Fagerhult och Hammarsundet. Men missbedömningar av vätska till frukost gjorde att ett akut kisstopp lades till efter ca 7 mil. Jag behövde inte uträtta den sortens ärende, men behövde däremot trycka i mig en första värktablett så var ändå tacksam för stoppet. Hade då extremt ont i benen, bara allmän muskelvärk så förmodligen inget farligt men synnerligen irriterande. När vi skulle iväg igen efter stoppet gjorde det så ont att jag nästan skrek och åtminstone stönade och grimaserade ordentligt. Kunde inte dra ikapp klungan och var tvungen att be övriga omkring mig täppa luckan. Just då trodde jag en kort stund att det var kört.
Men smärta är ju bara vekhet som lämnar kroppen, så jag bet ihop, trampade och stönade för mig själv tills benen kom igång igen och koncentrerade mig sedan på att inte släppa hjulet framför.
Så jag var kvar, men vi hade tyvärr tappat 4 andra som släppt av olika anledningar.

Jönköping passerades och en stund därefter hände det man minst av allt önskar, en vurpa. En av tjejerna som låg sist bakom grindvakterna kraschade in i en refug i ett krångligt och smalt parti. Det tog en stund innan hela klungan var informerad och kunde stanna. 3 pers åkte tillbaka till olycksplatsen och resten av oss inväntade oroligt besked. Efter 10-15 minuter kom vi till slut iväg igen, med information om att läget verkade efter situationen ok och att 2 pers stannat kvar hos den skadade cyklisten. Det var dock oklart om de skulle ansluta igen, så vi körde lugnt i ca 10 minuter till innan beslutet till sist togs att vi inte kunde vänta längre utan måste köra på. Men stämningen var nu förstås inte på topp.

Det första “riktiga” stoppet i Fagerhult funkade bra, trångt vid vattenpåfyllningen men hanterbart. Vid det laget var jag synnerligen less på flapjacks och tryckte därför i mig två vetebullar bara för att få variation i kosten. Och massa resorb i flaskorna. Eftersom jag utnyttjat vurpstoppet till kisspaus så hade jag ganska gott om tid nu. Åt en vetebulle till.
Vid det här laget låg vi nästan en halvtimme efter tidsplanen och hade tappat all tänkt marginal.

Sen iväg igen och nu äntligen medvind. Äntligen äntligen började vi få till ett fint flyt, snittet ökade och mina ben hade nu accepterat situationen. Förningarna blev efter ett tag kortare och kortare, och till slut hade vi gått över från tvåpar till belgiskt.
Jag började få svårigheter att hålla upp blodsockret, åt flapjack efter flapjack men det bara fortsatte att sjunka. Laborerandet med insulindoserna hade funkat ganska bra men inte helt perfekt. Till slut klarade jag inte av att äta mer utan att må illa utan bestämde mig för att försöka få i mig flytande socker i form av blåbärssoppa i nästa depåstopp. Benen funkade fortfarande bra även om vissa skavsår började dyka upp efter 20 mil.

När vi kom till Hammarsundet hade jag dessutom slut på vatten och var okristligt törstig. Svepte 2 muggar soppa, trängde mig i vattenköerna (men det gjorde alla andra också) och stressade genom depån.

En titt på klockan och en grov överslagsräkning sa nu att det fanns möjlighet att klara målet – om vi körde snabbt.
Sagt och gjort, några omstruktureringar i klungan ägde rum så att det blev ca 12 pers som fortfarande var relativt pigga som roterade och övriga låg bakom grindvakterna. Det var en fantastisk känsla när kroppen trots alla smärtor som vid det här laget infunnit sig ändå hade kraft kvar att ligga kvar och rotera, och att vi kunde höja hastigheten trots färre personer. Som jag hade föreställt mig loppet hade jag trott att jag skulle vara döende och jättesvag vid det här laget, inte en av de starkare. Men det var onekligen tufft och gick mycket på vilja de sista milen. SKA klara det här. TRAMPA. Men oerhört skönt med uppförsbackar att vila i.

En sista omstrukturering med någon mil kvar så att hela klungan gick med i rotationen igen, allt för att krama ur de sista krafterna. Sen rullade vi in i Motala igen, på 9:51!
Mycket adrenalin och tårar när anspänningen släppte, och framförallt stor glädje.
Christian väntade vid målet med ballonger, skumpaflaska och mjukisekorre. Allt man behöver!

Vi fick senare veta att tjejen som kraschade tack och lov klarade sig undan med blåmärken och skrubbsår.
Själv hade jag bara lätt träningsvärk och skavsår. Mest irriterande var att benen svullnade upp av ansträngningen (samma sak efter förra VR) vilket höll i sig i en vecka.

Nästa år ska jag nog vidga vyerna och kanske köra Halvvättern istället. Den omtalade Ombergsbacken verkar rolig. Om det känns för kort med bara 15 mil kan jag ju köra ett extra varv.

Vätternrundan 2012

Det blev en Vätternrunda till för mig. Denna gång var det till stor del min sambo Hannas fel, hon tyckte 30 mil under en sommarnatt lät som en bra idé.
Denna gång var vi ett antal kompisar som anmälde oss ihop men vi hade inte som ambition att köra loppet tillsammans. Jag och Hanna skulle dock försöka hålla ihop hela vägen och det gick mycket bra!

Med våra mått mätt så hade vi tränat mycket och var väl förberedda. Träningsresan till Mallorca med cykelklubben.se i april hade gett en del extra mil. Vi hade ca 160-180 mil i benen när vi stod på startlinjen. Starttiden var kl 21:20 så vi kunde köra till första depån utan lamporna men sedan var de på resten av natten.

Rundan kändes rätt lik min första runda. Det var ganska gott om folk på vägen även om man ibland fick vänta länge på passerande klungor när man önskade sig draghjälp. Mörkret var inte lika otrevligt som förra gången då jag skaffat en lite bättre framlampa. Vi cyklade förbi några cyklister som hade lampor i stil med bilstrålkastare, så framför dom var det nära på dagsljus, mycket trevligt!

Eftersom vi startar så tidigt på kvällen så blev vi inte passerade av så många snabbgrupper, och mängden bilar var mycket mycket begränsad. Så förutom mörkret så skulle jag rekommendera en tidig start för alla ovana vätterncyklister. Natten har också fördelen att vinden oftast är svagare.

Till Hjo (knappt 18 mil) kom vi nästan helt torra, bara små regnstänk som hotade. Men precis när vi stannat cyklarna så startade regnet. Vi bestämde oss för att njuta av lite lasagne och sen fick vi ge oss ut i regnet. Resterande 12 mil gick i ihållande obarmhärigt regn… Det var inte njutbart någonstans men vi hade turen att ha tillräckligt med kläder för att hålla värmen någorlunda medan vi cyklade. Så fort man stannade så frös man så man skakade. Men enda riktiga problemet var att händerna frös så det var svårt att växla. Hanna fick köra enbart lillklingan de sista 3 milen men hängde på bra ändå.

En lustig effekt med regnet är att det plötsligt inte är lika attraktivt att ta rulle på andra cyklisterna. Med rullen följer en dusch av smutsvatten i ansiktet från framförvarandes bakhjul. Jag tror också regnet tog fokus från många andra lidanden. Tror nästan att vi ökade vår hastighet när regnet kom, för nu kom en väldigt stark drivkraft att komma tillbaka till Motala så snabbt som möjligt. Värk i rumpa och rygg var plötsligt inte så betungande jämfört med sprutet av grusvatten i ögonen…

Vår vätternrunda i punktform:

• Starttid: 21:20
• Distans (cykeldator): 294 km
• Totaltid: 12h 04m
• Cykeltid: 10h 39m
• Depåstopp: Samtliga depåer förutom Gränna och Medevi (dvs Hästholmen, Jönköping, Fagerhult, Hjo, Karlsborg, Boviken och Hammarsundet)
• Maxhastighet: 55,7 km/h
• Totalsnitt: 24,4 km/h
• Rullsnitt: 27,6 km/h
• Snask (ungefärligt, tillsammans): 2 mars, 1 snickers, 1 flapjack. En dubbeldaim förolyckades (den trillade ur ryggfickan) i nerförsbacken efter Hammarsundets depå och skapade viss förvirring. Vi bedömde dock att den inte var värd att vända för. Ursäkta nedskräpningen.
• Släta bullar tillsammans: ca 13st
• Koppar blåbärssoppa tillsammans: ca 15st
• Vätska: ca 2-3st flaskor vatten/saft per person. Natten och regnet minskade suget efter ytterligare vatten.

Lite intressant är att vi nu på två personer åt mindre än vad jag förra gången gjorde på en person. Vet inte riktigt hur det går ihop.

Så här i efterhand så går vi officiellt ut med att målet var sub12:05 och det klarade vi med bara en minuts marginal! Ett fint minne var när vi passerade 50km-markeringen (dvs 50km kvar), var totalt dyblöta, körde på fina vägar med ett långt tåg av trötta gubbar bakom oss och en överslagsräkning gav att vi kunde kanske klara vårt riktiga mål (sub12). Sen fikade vi bort den möjligheten i Hammarsundets depå…

Risken finns väl att vi går på detta en gång till…

Vätternrundan 2010

Vill gärna dela med mig av mina erfarenheter från min första (troligen inte sista) vätternrunda. Seriös och disciplinerad träning har aldrig varit min grej, men detta var klart värt ett försök. Cyklade mycket mer racer under perioden april – juni än vad jag annars skulle gjort. När det 18 juni hade kommit och vi stod i startfållan så hade jag betat av 109 träningsmil på racern. Till det kom jobbpendlingen varje dag (13km tor) och spinning under vintern. Med mig hade jag min bror med ca 30 träningsmil och min kollega med ca 80-90 träningsmil.

Vi startade tidigt på fredagkvällen, vilket gjorde att vi fick uppleva både solnedgång, natt och soluppgång (eller ja, vi kunde fått uppleva soluppgång om det inte varit för regnmolnen). Varken jag eller min bror har cyklat längre än 14 mil (Roslagsvåren) i sträck tidigare, så vi planerade att stanna i alla depåer för att äta lite och sträcka på oss. Tror det var en strategi som lönade sig för oss.

Upplevelsen att cykla i solnedgång längs slingrande landsvägar fyllda av cyklister så långt man kunde se var väldigt minnesvärd. Överhuvudtaget så var arrangemanget otroligt bra. I depåerna fanns allt som behövdes, var aldrig kö till varken dricka, bullar, blåbärssoppa eller toaletter. Detta var tacksamt för mig som siktade på att stanna överallt men så kort tid som möjligt. I slutet så kände jag dock att jag kunde hoppa över två depåer för att tjäna lite tid. Och de stora depåerna med varm mat i Jönköping och Hjo var tacksamma avbrott.

Nattcyklingen var en speciell upplevelse i sig. Helt svart blev det aldrig, men riktigt riktigt mörkt var det i vissa skogspartier efter Jönköping. För min egen del var det inte riktigt behagligt att köra full fart i klungor med cyklister i mörker, men det fungerade bra. Det bästa för humöret var när det började ljusna kring kl 3-4 på morgonen och man passerade 150- resp 100-km markeringarna.

Min bror med betydligt färre träningsmil i benen fick problem med knäna och det var precis på gränsen att han tog sig runt. Mitt intryck är att om man stannar i alla depåer, äter allt man kan och har tränat lite cykling innan, så är orken inget problem för att klara 300km. Men rumpan, knäna och ryggen behöver härdas för att dessa 300km ska bli ens nästan njutbara. Mina knän märktes inget under rundan men gjorde lite ont efter målgång och dagen efter, även handlederna kändes litegrann. I övrigt så känner jag mig relativt fräsch.

Enda jag tyckte var lite trist var alla förpackningar med geler som hade kastats längs vägen, och punkterade slangar som lämnades i vägkanten. Antar att vätternrundan är för lång för att det ska vara möjligt att städa längs banan. Så svårt kan det inte vara för alla cyklister att ta med sig skräpet till nästa depå. Det är ju ett motionslopp, ingen hård tävling.

Min första vätternrunda i punktform:

• Starttid: 20:20
• Totaltid: 12h 41m
• Cykeltid: 11h 10m
• Depåstopp: Samtliga depåer förutom Boviken och Medevi (dvs Hästholmen, Gränna, Jönköping, Fagerhult, Hjo, Karlsborg och Hammarsundet)
• Maxhastighet: 52,4 km/h
• Totalsnitt: 23,7 km/h
• Rullsnitt: 26,8 km/h
• Snitt Medevi – Motala: 29,3 km/h (Roligaste sträckan såklart)
• Mars/Snickers: 7st (4 fick jag i mig under rundan, 3 efter, man var lite trött på sötsaker)
• Släta bullar: ca 14st
• Koppar blåbärssoppa: ca 16st
• Cykelflaskor sportdryck: 0,5st (var rädd för magproblem med sportdrycken)
• Cykelflaskor vatten: ca 3st
• Cykel: Columbus Navigare, den gjorde sitt jobb otroligt bra.

Det kanske inte blir redan nästa år som jag gör om detta, men mycket troligt att det blir några fler varv runt Vättern i framtiden. Vätternrundan som arrangemang och cykelupplevelse kan verkligen rekommenderas!
Anmälan och all information finns på Vätternrundans hemsida.