Cykling kring Övre Årdal

Norgeresans tredje destination var inte alls lika självklar som de två första. På grund av norrmännens gedigna tunnelbyggande så var alternativen begränsade om vi inte ville köra bil alltför långt. Övre Årdal blev en kompromiss med ganska begränsade cykelmöjligheter men åtminstone en av klättringarna var ett guldkorn!

Vi körde hit direkt efter cyklingen uppför Dalsnibba. Uppe på fjället kom, under bilkörningen, tät dimma och kraftigt regn. Jag fylldes av vördnad för de ensamma touringcyklister vi mötte som sakta trampade sig fram över ett öde norskt fjäll i det sämsta tänkbara väder. Det var nästan svårt att köra bil, så att cykla vill jag knappt tänka på. På sätt och vis avundades jag äventyret även om just dessa tillfällen bara vore roliga att berätta om i efterhand. När vi mötte dom så hade dom väldigt långt kvar till tak över huvudet, så hoppas det löste sig bra.

Bilturen tog oss över ett fjäll via en betalväg. Efter någon mils körning, mitt i ingenstans, kom en bomstation. Så man får hoppas att man inte glömt plånboken när man väl kommer till bommen! Några riktigt fina serpentiner tog oss ner till samhället Övre Årdal där vi strax utanför hittade vår stuga på Utladalen Camping.

Vår enklaste och billigaste stuga hittills, på Utladalen Camping. Trevlig och funktionell!
Vår enklaste och billigaste stuga hittills, på Utladalen Camping. Trevlig och funktionell!

Första cykeldagen tog vi bilen iväg en bit uppe på fjället i sydöst och fick en ovanligt plan cykeltur kring sjön Vangsmjøse. Parkerade på en bensinstation (fylld av störiga bromsar) någon mil innan sjön och rullade ner mot Vangsmjøse. Tanken var att cykla ett varv runt men då norra sidan visade sig bestå av grusväg så fick det bli partempkörning fram och tillbaka längs sjöns södra kust.

Dagen i siffror: 71 km, 830 hm.

Andra cykeldagen kring Övre Årdal blev mindre bil och mer berg (bästa typen av cykeldag!). Vi startade med att rulla in i byn och köra upp för det berg som vi kom över med bilen två dagar tidigare, där visste vi att det var väldigt fina serpentiner. Det visade sig bli en av resans jobbigaste stigningar. Vi tog några pauser för att andas men direkt fick vi sällskap av ganska aggresiva bromsar så det var bara att trampa på. En idé var att fortsätta hela vägen över fjället och ta lunchpaus i Skjolden men vi nöjde oss med att nå bomstationen, vilket var nästan den högsta punkten, och sen vände vi tillbaka mot Övre Årdal igen.

Uppe vid bomstationen mötte vi fyra cyklister som körde med full packning. De hade kämpat sig upp för berget från andra hållet och började nu oroa sig för huruvida de hade nog med bromsbelägg för nerfarten. När vi satt och lunchade i Övre Årdal så kom de rullandes till slut, alla fyra, så nog överlevde dom i alla fall.

Serpentinerna på Tindevegen som sträcker sig vackert över bergen norrut från Övre Årdal till väg 55.
Serpentinerna på Tindevegen som sträcker sig vackert över bergen norrut från Övre Årdal till väg 55.

Hanna, och speciellt Hannas knän, tyckte det var nog med bergscykling nu. Mina knän mådde bättre och detta var ju resans sista cykeldag så jag trampade själv uppför det berg som vi tog bilen uppför dagen innan. Det var en väldigt väl avvägd och jämn stigning så det var bara att hitta sin rytm och sakta gneta sig uppåt. I serpentinsvängarna nära Övre Årdal var det dessvärre tunnlar utan belysning. Det var såpass mörkt där inne att man fick köra helt på känn så det var lite otrevligt.

Till slut bestämde jag mig att det fick vara nog. Åt lite sista lefse och vände tillbaka ner mot dalen. I nerförskörningar hamnar man som cyklist ofta i ungefär samma hastighet som bilarna, omkring 50-70 km/h, så jag råkade stressa upp en liten minivan som till slut släppte förbi mig. Fast ungefär samtidigt behövde jag själv stanna till för att lugna ner benen, armarna och nerverna. Lite lycra skyddar så mycket sämre än 1 ton plåt om man skulle gå omkull.

När jag sen nådde serpentintunnlarna igen hade jag maximal otur. Precis när jag kommit in i den mörkaste tunneln så insåg jag att en lastbil kommit in från mötande håll. Dumt nog, och det var givetvis helt mitt fel, så hade jag inga lampor eller reflexer. Så chauffören såg mig inte alls och skar kurvan inne i tunneln. Där var jag seriöst rädd att bli klämd mot en bergsvägg men jag klev ner i någon form av gyttjigt dike och kom undan med hjärtat i halsgropen…

Cykeln jag hade med mig var ju en cross så man kan tycka att detta skulle fungera, men icke...
Cykeln jag hade med mig var ju en cross så man kan tycka att detta skulle fungera, men icke…

Dagen i siffror: 83 km, 2340 hm.

Sen var det bara att spendera sista kvällen med grillning och en promenad längs älven och sen ta bilen uppför samma berg som tidigare (så de serpentinerna körde vi tre gånger med bil och två gånger med cykeln inom tre dagar) hemåt Sverige.

Tillbaka till cykelsemestrar och reseberättelser