Cykling kring Geiranger

Eftersom vi kände oss klara med Molde så åkte vi tidigt den fjärde dagen till Geiranger där vi bokat en stuga på Geirangerfjorden Ferisenter. Bara bilturen dit var en upplevelse i sig då vi fick köra nerför Ørnevegen på väg ner till fjorden, en fin väg med tajta serpentiner som stundtals fylls av turistbussar när ett kryssningsfartyg anlänt nere i fjorden.

Perfekt lite semesterstuga nere vid Geirangerfjorden. På verandan kunde vi sitta och titta ut över kryssningsfartygen som kom och gick.
Perfekt lite semesterstuga nere vid Geirangerfjorden. På verandan kunde vi sitta och titta ut över kryssningsfartygen som kom och gick.

Första eftermiddagen spenderade vi just med att cykla upp och ner för Ørnevegen med paus på Ørnesvingen, en fin utsiktsplats över fjorden, på nervägen. Samtidigt som vi sakta makade oss uppför på våra racercyklar utan packning så passerade vi ett imponerande starkt gäng som gjorde samma resa på fullpackade mountainbikes. Som tur var hade de lite lättare växlar.

Kvällen blev en promenad in till Geirangers mataffär där vi upptäckte en av de bästa sakerna med Norge, smurte lefser! För den som inte provätit så skaffa ett gäng, allra helst de med kanelsmak, cykla upp för ett berg med dom i ryggfickan så de blir lite varma och kletiga, sen är det bara att hugga in i himmelriket!

Längs den vackra klättringen Ørnevegen så finns Ørnesvingen, en utsiktsplats med vy över hela Geirangerfjorden.
Längs den vackra klättringen Ørnevegen så finns Ørnesvingen, en utsiktsplats med vy över hela Geirangerfjorden.

Dagen i siffror: 21 km, 790 hm.

Andra dagen var det dags för det som varit vårt största mål med hela resan, att cykla Trollstigen. Vi tog bilen uppför Ørnevegen igen och ner till Eidsdal där vi parkerade och tog cyklarna på färjan till Linge där cyklingen startade. Därifrån hade vi ungefär 4 mil svag uppförslutning där landskapet bara skulle bli vackrare och vackrare. Ett fint ställe att pausa och äta lite lefse vid var Gudbrandsjuvet.

Uppe på toppen var det fantastiska vyer över det karga landskapet och en kort utförskörning väntade innan vi nådde toppen av Trollstigen. Även om vi båda älskar att cykla uppför så är det ju helt okej att flyga nerför serpentiner också, det gäller bara att inte bli övermodig och börja köra om bussar i fel situationer. Men ett nöje såsom att cykla nerför Trollstigen tar slut alldeles för snabbt och man inser att man passerat så himla många vackra vyer utan att kunna fokusera på annat än hur asfaltan ser ut 50 meter framåt.

På högsta punkten på vägen mellan Valldalen och Åndalsnes, Trollstigen ska snart börja en bit framåt. Efter några timmars uppförslut så kom vi här till nedförslut och kraftig medvind. Tyckte det till en början kändes lite konstigt i cykeln tills jag kollade ner och såg att hastigheten var drygt 70 km/h. Bara att vara tacksam över deras fina asfalt!
På högsta punkten på vägen mellan Valldalen och Åndalsnes, Trollstigen ska snart börja en bit framåt. Efter några timmars uppförslut så kom vi här till nedförslut och kraftig medvind. Tyckte det till en början kändes lite konstigt i cykeln tills jag kollade ner och såg att hastigheten var drygt 70 km/h. Bara att vara tacksam över deras fina asfalt!

Vi fortsatte nerför och till slut blir man trött i både ben, fötter och armar av att hålla det krampaktiga greppet utan att behöva ta några tramptag. Till slut stannade cyklarna i Åndalsnes för lunch. Nu var det bara hälften kvar och vi visste precis vad det skulle vara, fast upplevelsen är ändå helt annorlunda när nerförsbacke byts till uppförsbacke. Det som försvann i en blinking på nervägen blir plötsligt en lång njutning uppför och det som var ett segt motlut blir en lekfull nerförsbacke. På uppvägen för Trollstigen finns det gott om tid att räta på ryggen och njuta av vyerna eller skrämmas av de närapå lodräta bergsväggarna utanför serpentinsvängen.

Bästa vyn över den fantastiska trollstigen. För de riktiga vykortsbilderna hade de byggt upp en promenadväg till en utsiktspunkt längs berget, men i cykelskor kändes det lite för långt att traska.
Bästa vyn över den fantastiska trollstigen. För de riktiga vykortsbilderna hade de byggt upp en promenadväg till en utsiktspunkt längs berget, men i cykelskor kändes det lite för långt att traska.

Dagen i siffror: 120 km, 2000 hm.

Efter dagen med trollstigen så blev det en ganska välförtjänt och regnig vilodag.

Tredje dagen kring Geiranger var också vår avresedag men vi hade en topp vi ville hinna med, Dalsnibba. Den ligger på 1500 meter över havet och skulle ha norra Europas högsta belagda väg (eller något liknande). Rullade fint längs med fjordens vatten in i Geiranger och sen var det bara att växla ner och sen ligga kvar på den växeln de närmaste timmarna. Från byn upp till toppen är det bara plant någon enstaka sektion. Vi hade bra väder förutom en väldigt stark vind som förstärkte utmaningen varannan serpentin (och stundtals gjorde nedfärden till en riktig skräckupplevelse).

Totalt är klättringen ungefär 2 mil. Med ett par kilometer kvar så viker man av huvudvägen och passerar en vägbom för vägen upp till Dalsnibba (cyklister passerar gratis och får dessutom en vinkning från den uttråkade bomoperatören). Alldeles nyligen hade vägen dessutom asfalterats. Vi var inställda på grusväg men den fina asfalten gjorde att vi var tvungna att försöka. Här var stigningen stundtals väldigt jobbig men vyerna blev allt finare. Några av bilisterna som passerade, och många av turisterna på toppen, verkade tro vi var galna. På toppen var det några som ville ta bild av oss, och tack vare mystisk gruppdynamik skulle plötsligt halva busslasten ta bild av oss. På toppen mötte vi dessutom en av våra vänner sedan en cykelresa till Italien, men han hade tagit buss med frugan till toppen den här gången.

Vy från Dalsnibba ner mot Geirangerfjorden, där vi startade några timmar tidigare. Helt otrolig klättring.
Vy från Dalsnibba ner mot Geirangerfjorden, där vi startade några timmar tidigare. Helt otrolig klättring.

Cyklingen från Geiranger till Dalsnibba var den mest kompakta/intensiva klättring vi hade under resan. Upp och ner på en förmiddag var inga problem. Nervägen var över betydligt snabbare än uppvägen, av förklarliga skäl. De starka vindarna gjorde det stundtals lite för spännande. Så när bilar kom så var det säkrast att stanna och släppa förbi dom så man hade ordentligt vingelutrymme just på de mest vindutsatta vägpartierna. Hannas val av högprofilhjul var kanske inte optimalt just för detta.

Kargt landskap uppe på Dalsnibba. Bortom krönet så sattes bromsarna på prov!
Kargt landskap uppe på Dalsnibba. Bortom krönet så sattes bromsarna på prov!

För den som känner att det är tråkigt att cykla ensam utan tidtagning så finns det givetvis ett lopp, Frå fjord till fjell. En duathlon-variant med cykling upp och ner och sen löpning upp och ner finns. Då bör man nog ha tränat innan.

Dagen i siffror: 46 km, 1550 hm.

Sammanfattningsvis kan man säga att området kring Geiranger, med Trollstigen, Ørnevegen och Dalsnibba var, precis som väntat, det vackraste området att cykla i. När vi återvänder till Norge så lär vi återkomma just hit för att köra dessa backar igen!

… vidare till cyklingen kring Övre Årdal!